Årets Sämsta bild 2016

Vår vana trogen så avslutas året i Österlens Fotoklubb med den svåraste av alla tävlingar; nämligen ”Årets sämsta bild”.

Och sedan urminnes tider har undertecknad haft äran av att vara enväldig domare. En svår uppgift som kräver starka nerver och en viss estetisk tålighet.

Bilderna samlas in av klubbens tävlingsansvarige person och överräcks till mig efter intagen måltid med därtill hörande svagdricka. Jag brukar gå undan lite och försöka hitta ett bra ljus att betrakta bilderna under.
Jag kan redan nu avslöja att det inte direkt är välgörande, varken för bilderna eller för domaren, att betraktas i bra ljus, man skulle kunna säga tvärtom faktiskt.

Jag fick oväntat många bilder i min hand, jag tror nog det var rekord i antal bilder.
Nu är jag ju väldigt kritisk och kan alltid hitt något gott i en bild och precis som vanligt så sorterade jag omsorgsfullt bilderna i omvänd ordning, alltså den bästa bilden överst i högen.

Jag tror minsann man ansträngt sig ovanligt mycket i år för att misshaga domaren. Många kopior hade skrivits ut på högklassigt fotopapper. Om man seriöst väljer en dålig bild och ändå skriver ut den på arkivbeständigt material så anser jag att man verkligen ansträngt sig, vilket ju ger extra minuspoäng.

I vanlig ordning så ger jag utförlig kritik på bilderna, här berättas uttömmande om komposition, exponering, kopiering och så vidare, och som vanligt så var en del bilder rent av vackra, en del bilder var skarpa, en annan del var välkomponerade, och sådant duger inte i denna tävling. Det var rent av det vi kallar ”RIFO-varning” på någon bild (alltså att bilden skulle ha en chans att placera sig i Riksfototävlingen).

När vi närmade oss botten blev bilderna allt sämre och innebar därmed en större njutning för domaren. Man kunde, om man lyssnade noga, höra en eufori och nästan en salighet i domaren röst. Berömmet haglade i stil med: -helt obegriplig bild, -totalt felexponerad, -fruktansvärt oskarp, – otrolig dålig komposition. Omdömena gavs med smått lyriska kommentarer.

När vi nu kommer till den vinnande bilden skall jag försöka, ur minnet, återge mina spontana kommentarer. Jag minns att jag föll för bilden av en mängd orsaker.
Bilden är föredömligt nog utskriven på en skrivare som förmodligen är i behov av service, bilden är alltså behaglig randig.
Och lustigt nog så förefaller det som att de små ljusa ”prickarna” i bildens nedre hälft ger samma typ av upprepning som ränderna på bilden.
”Prickarna” har för all del inte samma färg rätt över bilden, vilket är det enda kreativa inslaget som egentligen medför en liten pluspoäng.
Utskriften har gjorts på et kvalitetspapper och bara det är ett minus i kanten.
Övre halvan av bilden är väldigt mörk vilket skonar betraktaren från att se det eventuella motivet, men inte mörkare än att ränderna tydligt syns, ännu ett minus i kanten.
Undre halvan av bilden består, förutom ”prickarna”, av ett svagt ljusspel i blått och grönt, och det är helt omöjligt att förstå vad fotografen egentligen vill berätta med bilden, hade jag fått minsta association till någonting vettigt hade bilden inte vunnit årets tävling. Med andra ord en väldigt positiv sak med bilden som då resulterar i en massa minuspoäng.
Och allra längst ner i högerkanten sticker huvudet av en skallig person fram, behagligt beskuren så att identifikation är omöjlig. Bra jobbat, jag har sällan sett sämre porträtt.
Nu fick vi en förklaring till bilden efter att vinnaren avslöjat sin identitet; det är inget porträtt, märkligt nog, utan bilden skildrar utsikten från en parkeringsplats mot Bornholm. Det skalliga huvudet i nedre högerkanten är en billykta och ljusprickarna är något som lyser på Bornholm.
Det kan jag sanningsenligt säga att betraktaren inte hade kunnat gissa sig till, inte ens efter förklaringen, bra jobbat.

Det var med stor glädje jag hade förmånen att utse årets förstapristagare. En värdig vinnare.Staffan Håkansson fick applåder för en sällsynt dålig bild.

Ordförande i den enväldige enmansjuryn

Steen Stavnshøj